Varför sa jag inte som det var? Varför drog jag ut på det? Jag visste inte egentligen vad jag kände, jag var förvirrad. Om jag var tvungen att välja..skulle det bli Amanda som jag gillade mest eller skulle jag åter gå som det var med Lovisa? Frågorna flög runt i mitt huvud. Jag sov inte så mycket under tiden då det var jobbigast, jag kunde inte sova. Jag hade ofta ont i huvudet och mådde illa. Jag ville hitta utvägen, jag ville att det skulle ta slut. Snälla varför lät gud mig fortsätta leva på det här viset, ingen mådde bra men ändå så fortsatte vi. Jag ville utöva min smärta, jag behövde verkligen prata med någon – men icke. Jag var en sådan person som höll allt för mig själv, pratade aldrig med någon. Grät mig till sömns varje antt och ingen märkte något dagen efter. Jag ville prata, men visste inte hur jag skulle få ut mina känslor på rätt sätt – hur skulle jag säga det? Jag pratade aldrig med mina föräldrar, dom visste inte om något under hela den här tiden som gick. Jag plågades varje dag av att se Lovisa och Amanda, plågades av att prata med dom. Jag vet hur jag hade det, då kan jag knappt föreställa mig hur dom hade det. Hur Skulle jag få stopp på det? Jag tyckte att det var deras fel att det här hände, men det var ju ändå jag som fortsatta det, eftersom jag fortsatte att finnas så fortsatte dom att bråka…är det inte mitt fel då? Om jag försvann, skulle dom sluta då? Jag började tro att allt var mitt fel, att dom hatade mig så mycket att dom hade planerat allt det här för att göra mitt liv surt. Jag började skära mig själv för att utöva smärtan som fanns inombords. Jag upptäckte att den svidande känslan försvann efter ett tag och det gillade jag inte. Jag ville ha långvarig smärta så gjorde det om och om igen. Blodet droppade ner på golvet och jag började känna mig yr och illamående. Jag som trodde att jag skulle må bättre av det här, men det gjorde jag inte. Jag satt längst in i hörnet i mitt rum och lät armen hänga längs min sida och lät blodet rinna längs armen. Tårarna rann ner för kinderna, varför gjorde jag det egentligen? Jag ville det inte, eller jag måste ju ha velat det annars skulle jag inte gjort det. Tillsist så svimmade jag, det blev svart för ögonen och jag sjunk ihop till en spagetti liknande hög på golvet. Jag återfick medvetandet ca 3 timmar senare, klockan var 21.07 på kvällen. Jag försökte sätta mig upp men min kropp var för svag på jag låg kvar livlös på golvet. Jag hade låst dörren så ingen kunde komma in, och jag kunde inte komma ut.
Jag tittade ner på armen och såg att den var full med torkat blod, dom tre skärsåren hade dränkt min arm med blodet. När jag kollade på skärsåren så var dom ca 5 cm långa och 1 cm bred. Jag tog en sista kraft ansträngning och lyckades stötta upp min rygg mot väggen och sätta mig upp. Hela rummet snurrade och jag mådde verkligen illa, jag spydde rakt ut på golvet. Torkade munnen med tröjärmen och lutade huvudet bakom och slöt ögonen. Om jag somnar nu kanske jag slipper vakna upp igen, tänkte jag. Då slipper jag fortsätta att gå till helvetet och dom slipper träffa mig.

Jag öppnade ögonen en stund senare, upptäckte att klockan var efter 00.00 och försökte stappla mig fram till sängen. Jag lyckades ställa mig upp men ramlade på väg till sängen. Märkte att jag fortfarande hade kniven kvar i handen och släppte den ner på golvet med en smäll landade den och låg där så stilla. När det var någon decimeter kvar till sängen ramlade jag igen, jag slog huvudet i sängavel och svimmade. Det sista jag kommer ihåg var det obehagliga knackande ljudet när mitt huvud först slog i sängen sedan golvet, sedan blev allting svart – för andra gången.