Livet som 14

"Man hör ofta folk säga att de önskade de var barn ibland, att dom saknar sin barndom. Men har du någonsin hört någon att de önskar att vara tonåring igen? Gå igenom att vara olyckligt kär i den där super snygga killen i en högre årskurs. Försöka vara så snygg som möjligt, vara den där coola tjejen i skolan som alla killar skall gilla, vara den där super bra vännen som har jätte många vänner.

Tonåren är ett rent ut sagt helvete ibland, men ibland är det rena drömmen. Nu ska ni få läsa hur livet är att vara fjorton år.  

Att varje dag stiga upp tidigt för att hinna platta sitt hår så det är spikrakt, ta på sig sina snyggaste kläder och sminka sig. Ögonfransarna ska vara långa och kladdiga av mascara, gärna att man ska sminka sig med mycket brunkräm så man döljer fräknar, finnar, acne problem osv.
Ta sig till skolan och gå runt och leka tuff, krama sina vänner och snacka med killarna. Flörta lite hit och dit när man knappt vet vad det är. Säga elaka ord till varandra som man inte vet vad det betyder, gå på lektionerna eller inte orka och gå runt i skolan istället – skolka. Eller försöka prestera så bra som möjligt i skolan, jobba arslet av sig och sedan inte få något positivt från läraren. Gå till lunchen för att sedan vända och säga att det är äcklig mat så det tänker man inte ens titta på eller gå in i matsalen och försöka äta även fast man känner sig spyfärdig. Efter lunchen gå man runt lite i skolan, ”hänger” med polarna. Sen in på lektion igen och sitta och försöka hålla ögonen öppna, stänga av öronen när det blir som högljuddast och försöka koncentrerar sig på sitt och skita i att killarna skriker och springer omkring. Kräla sig igenom alla lektioner för att på eftermiddagen vara med kompisar, pluggar eller göra en fritidssyssla.

Det är i skolan som allt händer, det är där du träffar dina vänner, där du lär dig saker. Men det är också det stället där du kommer må som sämst, där du kommer önska att ditt liv var annorlunda."

Förord:

Detta är baserat på en sann historia. Nu kommer ni få läsa om min första termin i 8:an, vissa händelser hände på riktigt och vissa inte, det är både fantasi med och verklighet. Jag har bytt ut alla namn på personerna som är med, så ingen ska känna sig uthängd.

-          Ska vi hitta på något i helgen Elina? Sa Lovisa med glad röst.

-          Kanske, jag kanske skulle sova över med Amanda. Men jag k.. mer hann inte Elina säga innan Lovisa vände på klacken och sa i förbi farten:

-          Äsch strunt samma, jag frågar Johanna i stället.

Det är alltid samma visa… tänker Elina och suckar tungt. Så fort jag nämner Amanda så svartnar Lovisa märk bart.
Jag heter Elina och är 14 år. Jag bor i en stad utanför Stockholm – Södertälje. Jag går i 8:an i Vindorskolan, med mina bästa vänner Lovisa och Amanda. Dessvärre kommer inte dom överrens något vidare. Nu ska jag, Elina försöka skriva ner med egna ord hur mitt liv var första terminen i 8:an, so here we go!

~ Vissa kommer in i ens liv för att sedan gå, medans andra kommer in i ens liv för att sedan lämna ett avtryck.

~ Hjärnan kan vilja gå en väg, hjärtat en annan. Men det är väl ändå fötterna som går?

~ Teachers call it cheating, but we call it teamwork.

Man lever bara en gång, gör det du vill och låt ingen stoppa dig!

Jag satte mig ner i röda slitna Volvon och väntade otåligt på att mamma skulle komma, det var en helt vanlig torsdags eftermiddag och mamma skulle skjutsa mig till min ridlektion på ridskolan. Jag hade sett fram i mot denna dag hela veckan, eller i och för sig så ser jag alltid fram i mot torsdag då jag ska få rida, men idag skulle något speciellt hända, den visste jag! Mamma kom släntrande ut ur huset och satte sig tung och trött sig ner i bilen. Hon tittade på mig med sina trötta och utbrända ögon. Hon visade starkt att hon inte hade någon som helst lust att skjutsa mig till ridskolan, men det var hon tvungen till.

-          Kom igen nu, starta på bilen så åker vi! Sa jag med en ton av otålighet i rösten

-          Jaja, du och ditt stall… sa mamma och suckade.

Jag gav henne en blick av att hon skulle skynda sig annars så skulle jag bli riktigt förbannad och just nu orkade hon inte med det. Så hon startade lydigt på bilen och körde ut på uppfarten och mot stallet.

När vi 15 minuter senare svänger upp på den steniga uppfarten mot ridskolans röd vita stall får jag en klump i magen. Visst älskade jag att åka till ridskolan och rida, men det var något annat. Något som gjorde så ont att det höll i sig flera veckar efter åt. Mamma stannade bilen precis utan för stallets röd svarta dörrar.

-          Så nu var vi framme, jag kommer och hämtar dig om 3 timmar.

-          Tack för skjutsen. Sa jag och steg sakta ut ur bilen och såg mig omkring. Ingen människa syntes till så långt som ögat kunde nå.

-          Perfekt, mumlade jag tyst för mig själv. Medans jag såg min mamma åk ner för ridkolans allé.

Jag klev in i det rofyllda stallet och andades in luften av hö & häst. Jag kollade runt, jag stog i mitten av stallgången det fanns boxar på båda sidorna av mig som nyfikna hästar kikade ut ifrån. Jag gick ner i stallgången och ställde mig utan för den fjärde vitmålade boxen på höger sida, jag kikade in och såg det jag ville se. En nyvaken Connemara sto stod och kollade mot mig med sina stora svarta ögon som gav en glimt av bus. Hon gav mig ett lugn så fort jag såg henne.

-          Du är så fin maja, viskade jag till henne.

-          Haha, ja men herregud. Hur kunde hon ha rosa tights under en röd kjol? Vet hon inget om modet eller? Sa Melissa och skrattade elakt i kör med Sara och Saga.

Jag kände direkt att detta var trubbel så jag smet snabbt in till Maja och gömde mig bakom henne.

-          Snälla gå bara förbi, se mig inte, mumlade jag tyst för mig själv med gråten i halsen.

När tjejerna var precis utanför Majas box kikar Melissa över kanten till den vitflagnande boxen och såg självklart mig.

-          Jaha, här sitter Lisa fisa och myser med Maja baja. Säger hon elakt medans Sara och Saga står och fnittrar bredvid henne.

-          Sluta, säger jag tyst medans tårarna rinner längs mina rödrosiga kinder

-          Nej men åh, börjar Lisa fisa gråta nu. Gud så sorligt, säger hon och går skrattande iväg genom stallet gången. Jag hör den rostiga stalldörren öppna och stängas.

Då fattar jag att dom har gått och brister ut i gråt. Jag har aldrig fattat varför dom är så elaka mot mig, vad har jag gjort? Maja sänker långsamt huvudet och lägger den på min axel.

-          Du är den ända som förstår mig.

Stall dörren gnisslar till igen, hela magsäcken vänder på sig inom mig och jag får en klump halsen. Ett huvud kikar över kanten till boxen.

-          Hej Lisa! Varför sitter du här och gråter?

Felicia öppnar boxdörren och går in och sätter sig bredvid mig.

-          Berätta för mig Lisa, vad har hänt? Säger Felicia med en orolig röst medans hon lägger handen på min axel.

Jag berättar vad som har hänt i en rörig historia, medans jag gråter.

-          Bry dig inte om Melissa om hennes töntiga gäng, dom är ett par idioter.

-          Jag vet, men varje gång jag bestämmer mig för att inte bry mig om dom så blir jag lika sårad varje gång. Säger jag mellan snyftningarna.

En timma senare står jag med majas tyglar i handen och väntar på att ridläraren ska ropa att vi ska gå ut på stallplan.

-          Ponnyerna kan komma ut på stallplan!! Skriker Rose, ridläraren med sin mörka hesa röst.

Ridlektionen börjar ganska bra, Maja sköter sig och Felicia skickar några leende då och då för att muntra upp mig. Idag skulle vi hoppa och Rose ställer upp ett rättupp stående mitt på långsidan i paddocken. Vi skulle komma och hoppa en och en. Jag kom imot hindret i trav och Maja hoppade snällt över, sedan hoppade vi samma sak i galopp och det gick lika bra denna gång med! Jag gav Maja en massa beröm! Sedan höjde Rose till 70 cm, vi skulle komma en och en igen.

-          Vem av er flickor vill börja då?

-          Jag kan börjar! Ropar Melissa snabbt innan hon fattar galopp på sin ponny Malibu och styr upp mot hindret, Malibu tvekar men Melissa driver och det blir ett jätte språng över hindret.

-          Super bra Melissa! Bra att du drev han ända fram till hindret, detta är ju ganska högt och hästarna kan säkert titta till lite, men driv bara på då! Ropar Rose snabbt till hela gruppen.

-          Jag kan köra nu, säger jag med en orolig klump i magen.

Jag fattar galopp från stillastående och styr upp mot hindret, det såg mycket högre ut nu. Jag märker att Maja tvekar och driver, precis då hoppar Maja av alldeles för tidigt och det blir ett jätte språng. Jag får klamra mig fast i manen för att sitta kvar, Maja landar med frambenen i sanden en regäll bit bakom hindret. Hon försöker få fotfäste men hovarna bara glider runt i sanden som Bambi på hal is. Jag ligger på halsen med ett ben och en arm över halsen på henne och klamrar mig fast, fast besluten att inte ramla av. Jag hänger kvar med all kraft jag har och tänker på att inte släppa taget. Till sist tappar Maja fotfästet i ett hörn och går om kull, jag kastas framåt med huvudet först rakt ner i marken, hela kroppen hamnar som en spagetti hög på marken. Det sista jag ser är att Maja ligger och flämtar, och att Rose skriker något. Sedan blir allt svart.

En vecka senare läser Felicia med gråten i halsen tidning:

Den 13 juli förra fredagen skadades en flicka svårt i samband med en ridolycka. Den 13-åriga flickan gick omkull med sin ponny och fick allvarliga hjärn, nack och ryggskador. Hon låg i koma med livshotande skador i 3 dagar innan läkarna stängde av respiratorn.  Vi sörjer nu denna unga flicka som fick hennes liv tagit ifrån henne alldeles för tidigt. Ponnyn var tvungen att avlivas pågrund av att hon bröt benet. En väldigt tragisk historia, om en ung flicka och en ung ponny som samtidigt dog.

Lite särskrivningar här och där, men iof så skrev ja ju den för 1 halv år sedan. Aja, hoppas ni gillade den!

– Jag måste berätta något för dig Alex, säger Alicia i telefonluren.
– Jaha, vad är det? svarar jag trött.
– Detta kommer säkert att bli svårt för dig att ta in, men jag är gravid.
Jag blir helt förstenad, rör inte en fena.  Jag står helt blickstilla och det känns som om hela världen slutar att snurra, allt stannar.
– V-a? Stammar jag fram.
– Jag är med barn, MED DITT BARN säger Alicia och jag hör att hon är nära tårarna. Sedan hörs ett klick och allt blir tyst och stilla.

Jag sjunker långsamt ner på min obäddade säng och försöker att ta in det jag precis hörde. Är det sant? Driver hon med mig? Tusen olika tankar snurrar runt i huvudet på och jag blir allt yrare. Helt plötsligt känns det som om lunchen kommer upp och jag kastar mig in i badrummet och hinner precis fram till toaletten innan jag spyr kraftigt. En stund senare är jag färdig, jag kollar upp på klockan. Fan den är kvart i 7, mamma kommer hem när som helst, tänker jag och torkar sig snabbt om munnen, tar tandborsten och trycker ut tandkräm innan jag börjar borsta tänderna frenetiskt.
– Hej älskling, jag är hemma!
Marie, min mamma tittar in på mitt rum och ser mig likblek i ansiktet sittandes på min säng.
– J-ag mår inte så bra, stammar jag fram och känner gråten i halsen.
– Jag ser det, du ser helt likblek ut i ansiktet. Har något hänt?
– Nej, inget alls svarar jag snabbt och tittar ut genom fönstret.

*ring, ring* Telefonen ringer och jag rycker till av det höga ljudet.
Min mamma springer ut och svarar.
– Familjen Cetin!
Sedan blir det tyst.

-          AJ! Sluta, snälla sluta! Skriker jag medans tårarna sprutar, men jag får inget medlidande.

-          Detta gör du dig förtjänt av dumma unge! Säger pappa lugnt och fortsätter dunka mitt huvud mot väggen.

Det ända jag minns är att pappa skrattar elakt när han tillslut släpper mitt huvud och jag sjunker ner på golvet, sedan blir allting svart.

7 timmar tidigare…

-          Skynda dig Natasha! Innan du kommer försent till skolan, du vet hur arg pappa blir om han måste skjutsa dig. Ropar mamma ner ifrån köket.

-          Jag kommer, ge mig 5 minuter!

Jag slänger snabbt på mig mina finaste jeans och min puma t-shirt. Kammar igen det långa svarta håret med ynka 2 tag, och kladdar på  lite mascara. Innan jag springer ner för trappan, slår i min 10- åriga lillebror Mike och springer vidare mot köket.

-          Se dig för pucko! Ropar Mike efter mig.

-          Ledsen Mike, skriker jag från köket med mackan i munnen.

-          Prata inte med munnen full av mat, har du inte fattat en enda ska jag har lärt dig fula unge? Säger pappa som sitter mitt i mot mamma vid matbordet. Mamma slår ner blicken och fortsätter att läsa tidningen.

-          Förlåt mumlar jag och går vidare mot hallen.

-          SLUTA MUMLA! Skriker pappa och går med ilskna steg mot hallen där jag står, tryck mot dörren och skakar.

-          Förlåt pappa, jag lovar att det inte ska hända igen!

Jag får 2 snabba knytnävsslag i ansiktet. Det bränner till av smärta, jag tjuter till och tittar på min far som ler hånfullt. Jag vänder mig om, öppnar dörren och går sakta ut. Stänger dörren så försiktigt jag kan så inte pappa ska bli arg. Jag torkar bort tårarna och springer ner för trapporna i hyreshuset.

15 minuter senare kommer jag fram till skolan och är hela 9 minuter försenad.

-          Jaha, än en gång kommer du försent miss Smith. Det blir kvar sittning för dig i eftermiddag. Säger fröken men en blick av oro när hon tittar på mig, jag vänder snabbt ner blicken och smyger ner till min plats bredvid Sarah och sätter mig ner tyst.

-          Vad har hänt nash? Du är helt röd i ögonen, din mascara har runnit och du är helt blåslagen i ansik…

-          Jag ramla av cyklen. Säger jag innan Sarah fick avsluta menningen.

Skolklockan ringer ut och alla springer ut ur klassrummet.

-          Inte du miss Smith, du kan stanna kvar en stund och sudda på svarta tavlan.

Sarah vänder sig om och ger mig en blick som säger ”ska jag vänta på dig” jag skakar på huvudet och styr stegen mot svarta tavlan och fröken.

-          Du är helt blåslagen Natasha, vad har hänt? Frågar fröken försiktigt.

-          Jag ramla av cyklen… säger jag och vänder ner blicken. Jag slutar sudda och kollar på mina smutsiga gula tygskor.

-          Så du ramla av cykeln och slog dig gul och blå in ansiktet?

-          Ja miss More.

-          Du veta att det är fult att ljuga, talar du sanning nu? Säger fröken och jag känner hennes oroliga blick i nacken.

-          Jag talar sanning miss More. Kan jag få gå nu? Frågar jag och vänder stegen mot dörren utan att vänta på svar.

-          Du veta att du kan prata om allt med mig Natasha, det du säger stannar hos mig. Ropar hon till mig.

Undertiden hon pratar till mig stannar jag till, vänder mig och går mot henne igen. Detta var droppen tänker jag, nu ska detta få ett stopp. Jag orkar inte hålla detta för mig själv längre.                  Jag börjar berätta för henne hur det egentligen ligger till. Först går det trögt att prata om det, men tillslut rinner allt jag har hållit inuti i mig i flera år ut.

-          Det hela började när jag föddes, pappa ville inte ha en dotter men det var mig han fick. Han var arg på mamma för att hon inte fick en pojke och började slå henne, han tvingade sedan mig att se på när han slog och misshandlade mamma. Jag kanske var runt 2 år. Sedan när jag var 3 år började han ge säg på mig, det började med små örfilar till att han slog mitt huvud mot väggen. Jag åkte in på sjukhus flera gånger för hjärnskakning, brutna armar och ben.  För två år sedan när jag var 11 år frågade jag pappa varför han slog oss, han svarade med ett leende på läpparna ”jag tycker det är roligt att se er plågas”. Jag frågade hur kan ens kunde tänka så?! ” DU SKA INTE FRÅGA SÅ JÄVLA MYCKET” Skrek han och grep tag i min arm, släpade in mig i köket. Tog tag runt mina höfter och kastade mig rakt mot köksbordet där mamma satt, förskräckt skriker hon till och pappa knuffar ner henne på golvet och säger åt henne att hålla tyst. Han slår mig i magen, ansiktet, benen ja praktiskt taget överallt med sina knytnävar. Mamma försökte lugna honom med att prata om vad vi kunde göra i stället, vi kunde åka till parken, åka o bada eller bara lägga oss framför en film. Han slutade att slå mig, vänder sig mot min gråtande mor och ger henne ett ordentligt slag i ansiktet med knytnäven, mamma föll ner mot marken, medvetslös. ”MAMMA” Skrek jag och kröp mot henne, pappa går och lägger sig på soffan och knäpper på tv som om inget har hänt. Efter den händelsen fick mamma åka in till sjukhuset och sy 3 stygn i ansiktet. Nu har han slagit mig och mamma nästan varenda dag i 2 år, men han har aldrig rört min lillebror. Han ser alltid till att slå oss när Mike inte är hemma. Mike brukar fråga varför vi har blåmärken, då ljuger jag alltid och säger ” jag ramlade i trappan” ”klantskalle” brukar Mike muttra.                                                    

-          Men herregud, vad har hänt med ditt ansikte då? Säger fröken och ser chockad ut.

-          Pappa vart arg för att jag pratade med mat i munnen i morse och slog mig i ansiktet.

-          Vi måste göra något Natasha. Så här kan ju inte du och din mamma leva. Jag ringer genast polisen!

-          Va, NEJ!?  Ropar jag efter fröken, men hon hade redan sprungit iväg till telefonen i korridoren. Gud vad har jag gjort tänker jag, pappa kommer döda mig. Jag hoppar ner från bordet och springer ut ur klassrummet, längs korridoren förbi fröken och ut, hemåt.

-          NATASHA, STANNA VART SKA DU? Skriker fröken.

-          HEM! Ropar jag över axeln. Jag hör henne skrika något med ” nej stanna dit kan du inte gå……” men jag är redan för långt bort för att kunna urskilja allt hon säger.

När jag kommer hem ligger pappa och super i soffan, jag försöker smyga upp för trappan så tyst jag kan.

-          Vad gör du hemma? Skolan är väl inte slut än? Sluddrar pappa.

-          Öhm, jo vi fick sluta tidigare.

-          LJUG INTE FÖR MIG UNGE! Skriker pappa och sätter sig upp. Jag är inte helt jävla hjärndöd!

Jag springer allt vad jag har upp för trappan, tar två trappsteg i taget och springer in på mitt rum, låser dörren och pustar ut. En våldsam knackning hörs på dörren.

-          Kommer du inte ut om 10 sekunder dödar jag dig! Skriker pappa genom dörren.

Jag öppnar sakta dörren på glänt med en klump i magen, pappa slår upp dörren. Dra mig i håret ner till köket, ställer mig mot vägen. Spottar på mig och berättar hur obetydlig jag är, att ingen älskar mig etc. etc. Han tar ett stadigt tag runt mitt huvud, slår det gång på gång in i väggen.

-          AJ! Sluta, snälla sluta! Skriker jag medans tårarna sprutar, men jag får inget medlidande.

-          Detta gör du dig förtjänt av dumma unge! Säger pappa lugnt och fortsätter dunka mitt huvud mot väggen.

Det ända jag minns är att pappa skrattar elakt när han tillslut släpper mitt huvud och jag sjunker ner på golvet, sedan blir allting svart.

När jag sedan slår upp ögonen sitter Mike gråtande vid min sida. Jag rör handen mot mitt ansikte och känner att jag blöder ur öron, näsa och mun. Jag ligger i en stor blodpöl med en massa handdukar runt om mig.

-          Pappa hon har vaknat! Kan vi inte åka till sjukhuset nu?!

-          Äsch hon är ju vaken, vem bryr sig hon överlever, säger pappa hånfullt.

Jag försöker få fram något att säga, men hjärnan lyder inte och jag ligger stum på golvet.

-          Var inte rädd Natasha, jag ska rädda dig. Viskar Mike i mitt öra.

Tyst ser jag Mike smyga iväg till telefonen och ringer ett snabbt samtal innan han kommer tillbaka och sätter sig vid min sida, tar min hand och försöker hålla mig vaken.

Några minuter senare kommer mamma hem, går in och köket och skriker rakt ut. Hon blir helt stum, går fram tillbaka och börja skrika pappa rakt i ansiktet hur han kunde göra så mot mig, ” detta var droppen nu ska du dö” skriker mamma och går in i köket för att hämta en av köksknivarna. Pappa sitter helt chockat i soffan, paff över att någon kunde säga imot han.  Mamma tar den vassaste kniven och går mot pappa, precis då slår polisen upp dörren, ser mamma och springer mot henne. Tar bort kniven från hennes hand och håller fast henne, pappa sitter fortfarande helt paff i soffan. Ambulanspersonalen springer in i hyreslägenheten, hittar mig ligga i blodpölen. Tar upp mig, lägger mig på båren och börjar rulla ut mig. Det sista jag hör är att en man säger ” Du gjorde alldeles rätt i att ringa pojke, nu ska du se att allt ordnar sig!”

Sedan blir allting svart igen, denna gången förevigt.

Jag satte mig ner i röda slitna Volvon och väntade otåligt på att mamma skulle komma, det var en helt vanlig torsdags eftermiddag och mamma skulle skjutsa mig till min ridlektion på ridskolan. Jag hade sett fram i mot denna dag hela veckan, eller i och för sig så ser jag alltid fram i mot torsdag då jag ska få rida, men idag skulle något speciellt hända, den visste jag! Mamma kom släntrande ut ur huset och satte sig tung och trött sig ner i bilen. Hon tittade på mig med sina trötta och utbrända ögon. Hon visade starkt att hon inte hade någon som helst lust att skjutsa mig till ridskolan, men det var hon tvungen till.

-          Kom igen nu, starta på bilen så åker vi! Sa jag med en ton av otålighet i rösten

-          Jaja, du och ditt stall… sa mamma och suckade.

Jag gav henne en blick av att hon skulle skynda sig annars så skulle jag bli riktigt förbannad och just nu orkade hon inte med det. Så hon startade lydigt på bilen och körde ut på uppfarten och mot stallet.

När vi 15 minuter senare svänger upp på den steniga uppfarten mot ridskolans röd vita stall får jag en klump i magen. Visst älskade jag att åka till ridskolan och rida, men det var något annat. Något som gjorde så ont att det höll i sig flera veckar efter åt. Mamma stannade bilen precis utan för stallets röd svarta dörrar.

-          Så nu var vi framme, jag kommer och hämtar dig om 3 timmar.

-          Tack för skjutsen. Sa jag och steg sakta ut ur bilen och såg mig omkring. Ingen människa syntes till så långt som ögat kunde nå.

-          Perfekt, mumlade jag tyst för mig själv. Medans jag såg min mamma åk ner för ridkolans allé.

Jag klev in i det rofyllda stallet och andades in luften av hö & häst. Jag kollade runt, jag stog i mitten av stallgången det fanns boxar på båda sidorna av mig som nyfikna hästar kikade ut ifrån. Jag gick ner i stallgången och ställde mig utan för den fjärde vitmålade boxen på höger sida, jag kikade in och såg det jag ville se. En nyvaken Connemara sto stod och kollade mot mig med sina stora svarta ögon som gav en glimt av bus. Hon gav mig ett lugn så fort jag såg henne.

-          Du är så fin maja, viskade jag till henne.

-          Haha, ja men herregud. Hur kunde hon ha rosa tights under en röd kjol? Vet hon inget om modet eller? Sa Melissa och skrattade elakt i kör med Sara och Saga.

Jag kände direkt att detta var trubbel så jag smet snabbt in till Maja och gömde mig bakom henne.

-          Snälla gå bara förbi, se mig inte, mumlade jag tyst för mig själv med gråten i halsen.

När tjejerna var precis utanför Majas box kikar Melissa över kanten till den vitflagnande boxen och såg självklart mig.

-          Jaha, här sitter Lisa fisa och myser med Maja baja. Säger hon elakt medans Sara och Saga står och fnittrar bredvid henne.

-          Sluta, säger jag tyst medans tårarna rinner längs mina rödrosiga kinder

-          Nej men åh, börjar Lisa fisa gråta nu. Gud så sorligt, säger hon och går skrattande iväg genom stallet gången. Jag hör den rostiga stalldörren öppna och stängas.

Då fattar jag att dom har gått och brister ut i gråt. Jag har aldrig fattat varför dom är så elaka mot mig, vad har jag gjort? Maja sänker långsamt huvudet och lägger den på min axel.

-          Du är den ända som förstår mig.

Stall dörren gnisslar till igen, hela magsäcken vänder på sig inom mig och jag får en klump halsen. Ett huvud kikar över kanten till boxen.

-          Hej Lisa! Varför sitter du här och gråter?

Felicia öppnar boxdörren och går in och sätter sig bredvid mig.

-          Berätta för mig Lisa, vad har hänt? Säger Felicia med en orolig röst medans hon lägger handen på min axel.

Jag berättar vad som har hänt i en rörig historia, medans jag gråter.

-          Bry dig inte om Melissa om hennes töntiga gäng, dom är ett par idioter.

-          Jag vet, men varje gång jag bestämmer mig för att inte bry mig om dom så blir jag lika sårad varje gång. Säger jag mellan snyftningarna.

En timma senare står jag med majas tyglar i handen och väntar på att ridläraren ska ropa att vi ska gå ut på stallplan.

-          Ponnyerna kan komma ut på stallplan!! Skriker Rose, ridläraren med sin mörka hesa röst.

Ridlektionen börjar ganska bra, Maja sköter sig och Felicia skickar några leende då och då för att muntra upp mig. Idag skulle vi hoppa och Rose ställer upp ett rättupp stående mitt på långsidan i paddocken. Vi skulle komma och hoppa en och en. Jag kom imot hindret i trav och Maja hoppade snällt över, sedan hoppade vi samma sak i galopp och det gick lika bra denna gång med! Jag gav Maja en massa beröm! Sedan höjde Rose till 70 cm, vi skulle komma en och en igen.

-          Vem av er flickor vill börja då?

-          Jag kan börjar! Ropar Melissa snabbt innan hon fattar galopp på sin ponny Malibu och styr upp mot hindret, Malibu tvekar men Melissa driver och det blir ett jätte språng över hindret.

-          Super bra Melissa! Bra att du drev han ända fram till hindret, detta är ju ganska högt och hästarna kan säkert titta till lite, men driv bara på då! Ropar Rose snabbt till hela gruppen.

-          Jag kan köra nu, säger jag med en orolig klump i magen.

Jag fattar galopp från stillastående och styr upp mot hindret, det såg mycket högre ut nu. Jag märker att Maja tvekar och driver, precis då hoppar Maja av alldeles för tidigt och det blir ett jätte språng. Jag får klamra mig fast i manen för att sitta kvar, Maja landar med frambenen i sanden en regäll bit bakom hindret. Hon försöker få fotfäste men hovarna bara glider runt i sanden som Bambi på hal is. Jag ligger på halsen med ett ben och en arm över halsen på henne och klamrar mig fast, fast besluten att inte ramla av. Jag hänger kvar med all kraft jag har och tänker på att inte släppa taget. Till sist tappar Maja fotfästet i ett hörn och går om kull, jag kastas framåt med huvudet först rakt ner i marken, hela kroppen hamnar som en spagetti hög på marken. Det sista jag ser är att Maja ligger och flämtar, och att Rose skriker något. Sedan blir allt svart.

En vecka senare läser Felicia med gråten i halsen tidning:

Den 13 juli förra fredagen skadades en flicka svårt i samband med en ridolycka. Den 13-åriga flickan gick om kull med sin ponny och fick allvarliga hjärn, nack och ryggskador. Hon låg i koma med livshotande skador i 3 dagar innan läkarna stängde av respiratorn.  Vi sörjer nu denna unga flicka som fick hennes liv tagit ifrån henne alldeles för tidigt. Ponnyn var tvungen att avlivas pågrund av att hon bröt benet. En väldigt tragisk historia, om en ung flicka och en ung ponny som samtidigt dog.

Kommentera vad ni tycker och vad jag kan förbättra! :D

I ett mörker, en stjärna lyser.
På en stig en kvinna går.
Utan kläder, förlorad kärlek, frysen hon vandrar mot ödets spår.
Inget hopp om att finna vägen, vägen mot lycka och liv igen.
Mot sin vilja men i nöd, hon slumrar trött mot något vi kallar för en långsam död.

Hon cyklade långsamt på grusvägen i skogen, och väjde vant för stenar, gropar och utstickande kvistar. Hon hade cyklat den här vägen säkert hundra gånger tidigare, och det var allt tur det, för ikväll hade hennes cykellampa gått sönder, och hon såg inte ett smack. Det var i slutet av augusti och nätterna hade blivit mörka igen.
Lina var på väg hem från sin bästa kompis, Sandra. De hade gjort det de alltid gjorde på lördagskvällarna, ätit popcorn, sett film och skvallrat en massa. Temat för kvällens filmer hade varit kampsport: Kill Bill, Bruce Lee och Jean Claude Van Damme. Även om inte Lina var särskilt förtjust i sådant så kunde hon inte låta bli att tycka att det var tufft.

De hade inte hållit koll på tiden, och nu var klockan över tre. Hennes föräldrar skulle bli rasande för att hon var så sen. Om de fortfarande var vakna, vill säga. Hon hoppades på att de inte var det.
Nu var det bara några hundra meter till, så skulle hon vara ute på storvägen, där gatlyktorna kastade ett kallt, men välkommet ljus i natten. Det kändes skönt, för det här började faktiskt kännas lite skrämmande; det var så fruktansvärt tyst i skogen. Inget ljud hördes, förutom en kråka som kraxade olycksbådande. Annars var allting stilla. Men innan hon kunde komma ut på storvägen måste hon över bron vid forsen.

Hon ökade farten, och vinden tårade hennes ögon. Det var bara därför som hon inte såg fällan. En halvstor sten kom i hennes väg, cykelhjulen slant och hon föll handlöst rakt ner på marken. Den hårda betongen i bron skrapade hennes händer och haka, och hon fick blodsmak i munnen.
”Vad i…” längre hann hon inte, innan någon tog tag om hennes händer och vred om dem på ryggen så det gjorde fruktansvärt ont. Någon andades tungt, och hon kände en unken lukt.
”Jag höll på att ge upp. Inatt verkade ingen vilja komma den här vägen, men jag måste haft tur trots allt. Tyvärr kan man inte säga detsamma om dig.” Rösten fick det att isa sig i hennes blod, hon hade aldrig hört något liknade förut. Den dröp av illvillighet och något som hon bara kunde beteckna som ondska.
Hennes hände knöts fast med något hårt, och sedan vände han på henne, och synen fick henne att skrika till, även om han strax kvävde hennes skrik med sin näve.
Mannen som höll fast henne var så kritvit i hyn att venerna såg svarta ut och hans ögon glödde vinröda Ena halvan av ansiktet var sönderskrapat, så att ögat höll på att tränga ur sin håla, och levrat blod låg i tjocka kakor i hans, vitblonda hår. En spindel krälade över det bleka ansiktet. Kläderna var sönderslitna och fulla med jord och lera. Hon kunde känna hans unkna andedräkt och hans upphetsning och visste vad han tänkte göra, samtidigt som hon förstod att det här inte var någon riktig levande människa. Jag måste ha blivit galen, for det genom hennes huvud.

Han slet och drog i hennes kläder samtidigt som han skrattade rått. ”Du var mig en välformad liten sak. Du kommer passa mig utmärkt, och utmärkt i min samling också” viskade han till henne, och grävde med naglarna i hennes hud.
Lina var skräckslagen. Det här var inte en riktig man, så mycket hade hon skräckslaget konstaterat.
Jag håller på att bli våldtagen av en vålnad, tänkte hon förskräckt, och adrenalinet började strömma genom ådrorna och det blev hennes räddning, för nu såg hon vad han hade i handen.
En tunn fiskelina, som han tänkte trä över hennes hals.
Hinner han få på mig den där så är jag stekt, tänkte hon, och så tog hon i allt vad hon kunde och skallade på honom hårt.
Det sjöng i huvudet på henne, för hon hade aldrig utfört en dansk skalle förut och visste inte hur man skulle göra för att inte bli skadad själv. Men det hade utan tvekat försenat även honom. Han kved till och tappade balansen så pass att hon kunde rulla undan från honom. Kvickt kom hon på benen, och gjorde sig beredd på strid.
Han reste sig också och log ett mördande leende. ”Försök du, flicka lilla. Men du har inte en chans”.
Nu när han rest sig såg hon att han även hade ett skotthål genom magen. Hon tänkte på Kill Bill och Uma Thurman när hon svängde runt på hälen och sparkade honom så hårt hon kunde i magen. Givetvis fungerade det inte så bra, för hon hade aldrig i hela sitt liv tränat kampsport, men nu slogs hon för sitt liv och sin dygd, och allt hon sett under kvällen strömmade till i hennes minne och hon utnyttjade knepen så gott hon kunde.
Mannen skrek till när hennes klackar träffade honom och hon kunde höra hur det klafsade till i hans döda hud. Han spurtade emot henne och hann lägga snaran om hennes hals innan hon sparkade till igen, och förbannade att han hade hunnit binda hennes händer. Hon hade behövt dem nu.
Nu hade han fått övertaget i och med snaran, och log sitt ondskefulla leende igen. ”Jag hade tänkt ta dig precis som de andra, men natten är snart slut, och jag har inte tid att vänta tills du sparkat dig slut, slyna” väste han. ”Det får helt enkelt duga med att jag dödar dig, tycker inte du det också?”
Lina kände det som om all kraft lämnade henne när han drog åt snaran. Hon fick inte luft, och röda fält började dansa framför hennes blickfält.
”Du kan inte vinna. Det vet vi båda två” sa han och skrattade. Och Lina förstod det också. Nu var det slut med allting.
Men just då ekade ett skott, som träffade honom i magen, bara någon cm från det första skotthållet. Han frös till och det började rinna blod ur hans mun. Han släppte taget om stryplinan, och innan Lina ens hann blinka hade han fallit över broräcket ned i forsen.

”Hur är det med dig?” sa en orolig röst som skyndade fram till henne. Den tillhörde en gammal vithårig gubbe med ett gevär i handen. Lina insåg att hon fick vara lycklig över att inte kulan från det hade träffat henne också.
”En … en vålnad” väste hon fram. Gubben befriade henne från stryplinan så att hon kunde andas igen och efter det knöt han även loss hennes händer.
Han betraktade henne tyst, och hjälpte henne upp på fötter. ”Jag vet” kom det till slut lågt från honom. ”Vad heter du, lilla vän?”
”Lina” kraxade hon.
”Gunnar heter jag” sa han till henne. ”Kom med mig. Någon har säkert hört skottet, och vid det laget bör vi vara långt härifrån. För jag tivlar på att du vill berätta din historia för polisen?”
Lina behövde inte ens tänka efter. ”Nej” väste hon.
”Var bor du?” undrade Gunnar.
”Drygt en km härifrån.”
”Jag följer dig hem. Kom nu.”
Han lyfte upp hennes cykel, hängde geväret på axeln och började gå. Lina skyndade efter honom.
”Vad var det där?” frågade hon. ”Vem var han?”
”Han hette Henrik Dager” sa gubben. ”Han var min son”.
”Din son?!” utbrast Lina så högt som hennes såriga hals lät.
”Ja. Han är död, har varit död i nästan tio år. Men en gång om året, natten till den 25:e augusti så går han igen på bron. Det var där han dog efter att han dödat sin flickvän.”
”Förlåt men … jag förstår inte” sa Lina.
Gunnar gick tyst bredvid henne en stund. Han suckade tungt. ”Du förstår, Henrik, min son, var tillsammans med en flicka som hette Elvira. Han älskade henne väldigt mycket, och ville gifta sig med henne. Så natten till den 25:e augusti, den dagen hennes födelsedag skulle stå så tog han med henne hit och friade till henne med ring och allt. Men Elvira sa nej, för hon hade nämligen träffat en annan precis innan. ’Jag vill vara tillsammans med honom nu’ sa hon.”
”Då slog det slint i huvudet på Henrik. Han hade velat det här så mycket, planerat det i förväg, längtat och så kastade hon det i ansiktet på honom” berättade Gunnar sorgset. ”Så han slog ner henne och våldtog henne. Sedan ströp han henne med en bit fiskelina som någon lämnat kvar på bron. Men Elvira hade skrikit så högt att halva grannskapet hade vaknat, däribland jag själv och någon hade kallat på polis. När de skulle fängsla honom gick han till attack emot en kvinnlig polis, och de sköt honom” fortsatte Gunnar. ”Då ramlade han över broräcket ner i forsen. Kroppen hittades aldrig.”
” Men …” började Lina, men Gunnar avbröt henne.
”Sedan den dagen så hatar Henrik alla kvinnor, och vill dem illa. Så precis samma natt som han dödade sin älskade Elvira så spökar han, om du ursäktar det fåniga ordvalet, på bron. De kvinnor som går över bron våldtar och dödar han på samma sätt som han dödade Elvira.”
”Men nu så kom du i hans väg” sa Lina.
”Ja, det gjorde jag. Jag älskade min son över allt annat när han levde och ville inte göra honom illa. Men när jag hörde dig skrika inatt, precis som flera andra så brast något inom mig och jag ville inte låta det hända igen. Jag gissade att han bara kunde stoppas som han gjorde första gången, nämligen med en kula. Så jag tog med mig geväret som jag jagar hare med. Och jag kom visst i grevens tid.”
”Ja, det gjorde du verkligen!” sa Lina. ”Jag var helt övertygad om att jag skulle dö. Tack.”
”Det är något som jag borde ha gjort för länge sen” sa Gunnar. ”Men även om han är en ondskefull vålnad så är han min son, och jag ville som sagt inte göra honom illa. Men jag inser ju att han inte är den son som jag uppfostrade och älskade när han levde. Jag har förstått det nu.”
Lina ville gärna trösta mannen som gick bredvid henne, men hon var en aning förargad också. Om nu Gunnar visste allt det här så kunde han ha stoppat Henrik tidigare. Men hon insåg ju också att det var som han sa, att han älskade sin son så mycket att han inte hade kunnat göra honom så illa.
”Tror du att han slutar nu? När du stoppade honom menar jag” sa hon.
”Det vet jag inget om. Förhoppningsvis” svarade han.
”Hur många?” sa hon med svag röst.
”Hur många vadå?” undrade Gunnar.
”Kvinnor” sa Lina tyst.
”Jag vet inte” sa Gunnar. ” Men säkerligen åtminstone en varje år”.
Minst tio alltså tänkte Lina med ett kvidande. ”Har de hittats?” undrade hon.
”Nej. Han tar dem alltid med sig efteråt. De försvinner spårlöst.”

Efter ytterligare fem minuters promenad så hade de kommit fram till Linas ytterdörr. Hon vände sig blygt emot Gunnar och gav honom en kram.
”Tack” mumlade hon. ”Tack för resten av mitt liv.”
Gunnar höll henne försiktigt intill sig. ”Det var så lite”. Sedan släppte han henne, och såg på medan hon låste sin cykel och sedan gick in i huset. Han väntade tills hon hade låst dörren, sedan vände han och började gå hemåt.

Gryningen nalkades, och nu var det försent. Gubbskrället hade kommit i vägen för honom, och nu fanns ingen tid kvar längre. Men det kommer andra nätter, tänkte han tröstande för sig själv. Det kommer flera miljoner augustinätter efter den här. Och då var han redo med sin strypsnara.